dazzlingflash

Idag är det 51 dagar sedan jag och mamma åkte in på sjukhuset med min älskade Sorita och lät henne ta sina sista andetag. Det känns så jävla svårt och jag kommer fortfarande ihåg allting från vår tid tillsammans.

Första gången jag skulle få träffa sorita var hon 4 veckor gammal. Jag och mamma åkte hela vägen upp dit för att kolla på henne och då skulle jag välja min nya älskade hund som skulle kunna leva med mig och samba. Jag fastnade för Sorita. Den söta lilla valpen som va så gullig. Jag kunde inte sluta längta till jag kunde ta med mig den lilla söta saken hem.

När hon sedan närmade sig 8 veckor blev det dags att hämta henne. Jag hade köpt en ny säng som hon skulle kunna sova i för att Samba inte skulle tycka att hon tog alldeles för stor plats. Jag mamma och min kusin Lisa åkte upp för att hämta Sorita. När vi var där fanns det nog 13 andra valpar där som också väntade på att få flytta till sina nya familjer. Jag såg direkt vilken valp som var Sorita och tog genast upp henne och började pussa och krama henne. Efter en lång bilresa dit var jag väldigt trött. Men så fort jag såg Sorita blev jag genast mycket mycket piggare.

Jag satte sedan ner henne till sina syskon för att ta och busa med de en sista gång innan hon skulle flytta ner till Åstorp. Vi satte oss och skrev på pappret och köparavtalet. Jag fick välja koppel och halsband och sen gick jag och Lisa och satte oss hos alla de små valparna. De var överallt och bet på skor, tröjor, armar och tår.

När vi sedan skulle åka hem sa vi hejdå och satte oss i bilen. Sorita låg i sin lilla filt som hon fick med sig. Men det varade inte länge innan hon ville börja springa runt i bilen och busa med mig och Lisa. Hon ville hoppa ut ur fönstret. Men ack nej. Hon fick stanna i bilen. Hon satt och mös med oss där bak i baksätet.

När vi hade åkt i över en timme kände vi oss hungriga och vi letade efter en Mc Donalds. Där gick Lisa och mamma in medan jag satt kvar där ute med Sorita. Min lilla 8 veckors valp som jag höll på att få hem. Jag mötte en familj som började skratta och säga, Den valpen kan inte vara gammal. Har ni nyss hämtat den? Jag tror hon såg på mig hur trött jag var och att vi åkt långt för att hämta den söta ungen.

När vi äntligen var hemma blev Samba min hund sen innan helt chockad. Precis som vad är nu detta? Hon hoppade genast upp i min famn och började pussa mig och man såg på Samba att hon inte var glad. Men efter två tre dagar gick det över och Samba tyckte att det ändå var ganska kul med en liten bebis i huset som hon kunde börja busa med och brotta ner.

Nästa dag när jag hämtat Sorita skulle vi ut och gå en liten runda när Sorita inte orkade gå så långt som bebis. Så vi började gå och hon skulle gå sick sack på hela trottoaren. Från ena sidan till andra skulle hon gå. Vi mötte sedan en gammal gubbe som gick med sin käpp. Sorita hade aldrig sätt något sådant förr så hon blev så glad. Hon sprang allt vad hon kunde, och hon hade aldrig haft sådan fart när vi gått, och när hon sedan kom fram till gubben hoppade hon upp på honom och han bara skrattade. Glad som jag var tyckte jag inte det var så farligt om inte han tyckte det så jag bara skrattade bort det. Han började fråga mig hur gammal hon var och sen sa han tillslut, Lycka nu till med den lilla valpen! Och sen gick vi.

När jag sedan kom hem igen var min mormor och morfar hos oss. De ville såklart kolla på min nya bebis och hälsa henne välkommen till Åstorp. Sorita hoppade från famn till famn och sov.

Efter några dagar var det min kusin Lisas 15 årsdag. Så jag tog mina små hundar Samba och Sorita i cykelkorgen och cyklade till henne. Där busade de med hela familjen och sen sov Sorita skönt i min famn när vi satt och åt och hade trevligt.

När vi sedan skulle cykla hem igen var hon så trött efter en heldag på en okänd plats och en massa nya människor att träffa så hon sov hela vägen hem medan en sur Samba inte fick plats i cykelkorgen när Sorita tog hela.

När Lisa sedan skulle ha kalas till helgen skulle vi dit igen. Sorita hade nog varit hemma hos mig i en vecka då och eftersom hon bara var så liten som hon var då fick hon följa med. Vi cyklade såklart dit och hon gick från famn till famn och alla blev kära i henne.

Sorita hade varit hemma hos mig i 12 dagar när vi började valpkursen. Hon var bara en liten skit och orkade inte med någonting. Hon var ett monster på valpkursen. Hon lyssnade inte på mig. Och när vi hade inkallning fick alla vara helt stilla och bara hålla koll på sina hundar. Sorita skulle springa fram till alla trodde hon och vi fick inte stopp på henne. Men jag var den enda som tyckte att det var riktigt kul. Samba var ju en hund som tyckte usch gå inte från mig för då följer jag bara med dig ändå. Och så kommer min lilla Sorita som springer var hon vill och kommer absolut inte när jag kallar på henne. Jag tycker att det är helt lugn när hon sprang av sig. Det var bara kul att se henne springa runder där och leva livet en stund innan alla började skälla på henne, och då kom hon tillslut till mig.

Hon var en riktig buse när hon var liten. Hon gjorde det som föll henne in och sket fullständigt i mig om jag inte ville samma som henne. Men jag tänkte positivt och lät henne göra det så länge hon inte gick över gränsen. Men att springa av sig och busa det var lugnt för mig.

Sorita var även ett monster. Jag och mamma kunde inte klippa klorna på henne. Hon blev helt galen och försökte bita oss. Vi var tvungna att vara två och vi fick ta minst en timme för att kunna klippa hennes klor.

En dag innan min födelsedag gick jag mamma och mina hundar till en djuraffär här i byn. Det skulle komma en fotograf från MY DOG och fotografera en massa hundar. Det blev en massa söta bilder på oss och de är bilder som kommer att följa mig i hela livet!

I september skulle jag gå med skolan i skogen. Och självklart fick lilla Sorita följa med mig. Vi hade så kul tillsammans med alla i min klass. Sorita var så trött efteråt och gick hem och sov. Även om hon hade blivit buren av en massa okända folk hela tiden så va hon väldigt trött. Det är jobbigt att vara i skogen en hel dag.

På valpkursavslutningen kom vi 2a. Jag hade tränat som tusan den sista veckan. För jag ville verkligen komma på topp tre. Det gjorde vi också jag blev glad. Alla blev chockade. Jag själv visste att vi verkligen hade tränat jätte mycket. Och jag ville verkligen bevisa att ett monster också kan bli bäst! Och det gick ju som förväntat. Min tränare blev väldigt chockad. Även mamma blev det för hon hade inte sätt oss träna så mycket som vi gjorde. Det är alltid kul att göra människor chockade. Men vi förtjänade verkligen den 2a platsen.

I oktober åkte vi till vår första hundutställning tillsammans i Halmstad. Fick på kritiken att hon hade för stora öron. Men det är ju hennes image.

I början av november började jag på Freestyle med Sorita. Men jag insåg snabbt att hon inte mådde bra av det och började därför med Samba istället.

Vi gick även på vår andra utställning i november. Där blev hon bästa tik och jag blev så stolt över henne. Hon vann över en annan tik. Men det var på håret för hon var nästan lite för omogen. Men en valp är väl omogen eller?

Jag och Sorita började en ny kurs, Valpfortsättningskurs. I början av december vann vi den. Tvåan låg mer än 50 poäng under oss. Alltså var det en överlägsen seger! Och då fick vi ännu mer priser som började fylla hyllan.

Sedan blev det julafton och Sorita kläddes ut till jultomte. Den sötaste tomten jag någonsin sett.

När första snön kom i januari blev Sorita så glad. Hon sprang runder och åt upp all snö hon kom åt och hon älskade när jag tog upp snö och började kasta på henne. Hon skulle fånga ALLT!

I slutet av januari hade Sorita fortfarande inte tappat sina valptänder. Så vi fick operera bort de så att hon skulle få ett korrekt bett. Så där låg hon på golvet när jag kom hem från skolan. Helt trött och bara sov. Så jag lade mig bredvid henne på golvet och mös tillsammans med henne. Jag tröstade henne och det verkade som om det hjälpte.

Den första mars fick jag ett mms från mamma när jag var i skolan. Det var på en bild på mina små tjejer som låg vid grinden ut till dörren och så stod det, De väntar på dig !

Den 11 mars fick jag reda på att min älskade Sorita har patella på ena bakbenet. Inte förrän den 15 erkände jag det för alla mina vänner och alla blev såklart helt chockade. Jag hade varit helt borta då i fyra dagar och ingen förstod varför jag var ledsen och inte orkade med någonting. Men när jag förklarade för alla fanns de vid min sida och alla ville mig väl. Alla ville hjälpa mig igenom det som skulle hända mig inom en månad. De flesta började förstå hur mycket mina hundar betydde för mig när de såg mig gråta varje dag.

Den 18 mars skulle mamma åka iväg till veterinären för att kolla vilken patella grad hon hade. Det visade sig att hon hade grad 2. Mitt hjärta gick i tusen bitar. Jag orkade inte göra någonting alls. Det kändes som om jag bara kunde lägga mig i min säng och aldrig mera vakna upp. Jag hade kunnat ha Sorita i mitt liv i upp till 14 år. Men jag fick inte ens uppleva ett år med henne.

Jag kunde inte få stopp på mina tårar. De bara rann ner från mina kinder.

Jag skrev på min bilddagbok varje dag vad jag kände och det är därför jag kommer ihåg allting så bra som jag gör.

Den 20 mars hade jag klarat av 9 dagar alldeles själv. Och det var inte många dagar kvar innan jag hade brötigt ihop. Jag verkligen försökte att klara av att gå i skolan. Jag låssades som ingenting och ingen förstod det som hände mig om de inte kände mig mycket väl. Jag visade ingenting alls.

Den 29 mars hade mamma ringt till veterinären och fått tid för att min älskade Sorita skulle ta sina sista andetag. Men jag hade 2 dagar på mig. Att göra det bästa av saken och hoppas på att ett under skulle hända. Men tyvärr hände inget.

Jag fick veta den 30 mars att vår andra tik Ofelia skulle få valpar och att jag skulle få behålla en valp där. Det hjälpte mig lite igenom sorgen. Men det var fortfarande enormt stor. Den blev större och större för varje timme som gick och mina tårar bara rann ner från mina kinder. 

På tisdagen, dagen innan vi skulle låta Sorita ta sina sista andetag klarade jag knappt av att vara i skolan. Jag ville inget hellre än att gå hem och sätta mig och mysa med henne. Jag bar grät och grät. Hon förstod inte alls varför jag var så ledsen och varför jag ville ha henne i mitt knä hela tiden. Hon förstod inte varför jag inte ville släppa henne.

Timmarna blev färre och färre och det blev mindre och mindre tid för mig och Sorita tillsammans. Vi satt tillsammans i soffan hela kvällen. Jag bar grät och grät. Och hon bara slickade upp mina tårar som jag hade på mina kinder.

När vi sedan var på sjukhuset och de kallade på Sorita började tårarna spruta ner från mina kinder. Jag hade kunnat göra värsta sjön med alla tårar som kom. Hon satt i mitt knä när veterinären gav Sorita sprutan. Jag har alltid gått ut från rummet när djuren fått spruta, men detta var speciellt och jag skulle ha hatat mig själv om jag inte varit med. Hon slickade fortfarande bort mina tårar från kinderna. Ända tills hon inte orkade mer. När hon tillslut somnade in kom veterinären in igen och gav henne en spruta till som gjorde att hennes hjärta slutade slå. Hon låg hela tiden i min famn och jag släppte inte henne! Hon skulle vara med mig och jag hade lovat henne att vara med henne in i det sista. Och det var jag med. Jag var med henne. Men det var sjuk jobbigt när hon bara slappnade av. Hela hon bara föll ihop och blev helt okontroll bar. Hennes hjärta slutade tillslut slå och jag visste att hon skulle få det mycket bättre. Men jag vill inte inse det. Hon är ju min älskling och att ha henne i min famn när hennes hjärta slutar slå det är något enormt. Något hemskt men ändå något som man verkligen inte vill missa. Har man någon man älskar, vill man vara med tillslutet. Och jag är stolt över mig själv som klarade av det.

Sorita, jag saknar dig som fan. Tänk hela 51 dagar har gått. Och det känns som om det var igår jag hade dig i min famn. Din mjuka kropp som jag kunde kontrollera hur jag ville och du bara följde med.

Jag har klarat det. Jag kommer klara det. Det är jobbigt och svårt. Men jag klarar det. Jag är starkare än vad många tror. Och jag är stolt över mig själv. Jag gav Sorita all den kärlek hon behövde när hon fanns vid liv. Och jag gav henne kärleken ända in mot slutet. Även om hon inte förstod vad som skulle hända henne så visste hon att jag bara ville henne väl. Och det tror jag hon förstår nu när hon ser ner på mig från himlen. När hon är där uppe och kollar ner och säger åt mig hur mycket hon älskar mig och att hon alltid kommer att vaka över mig.

Jag känner mig så stark med dig vid min sida Sorita! <3

Din Andrea .